tableforone

Igår var det, om man går efter datumet, en månad precis kvar till beräknad bebis.. Känns sjukt. Trodde att den här graviditeten skulle kännas flera år lång, men det har verkligen gått hur fort som helst!
Tjipp tjopp, jag kan vara mamma inom två veckor. Förstår ni hur sjukt det känns?

Låg häromnatten och hade kuddsnack med min älskade och då slog det mig, fan.. Kanske skulle man ta och packa en väska? Man vet ju liksom aldrig, det kan ju faktiskt vara så att lill-kotten bestämmer sig för att titta ut lite tidigare än beräknat. Kan bli lite små-stressigt att börja tänka på att packa en väska när värkarna har satt igång och man har vatten upp till fotknölarna.. Har en känsla av att man kan råka glömma en del viktiga saker då.

Det börjar ju bli hög tid att köpa bebis grejer också.. Vagn, säng, skötbord, bilbarnstol, skötväska osv osv.. Inget av detta har vi köpt än, det har ju funnits all tid i världen till det.. Som sagt, det har gått ap-fort.

Eller ja, tills nu vill säga.. För nu tycks tiden ha saktat ner en smula. Kanske är det för att det de senaste veckorna har blivit ganska smärtsamt med en massa dunka-dunka mot revbenen, blåsan och ja.. Hela magen egentligen. Det är nästan så att man kan tro att bäsen inte vill vara kvar därinne längre.. Och ska jag vara riktigt ärlig så vill inte jag det heller.

Jag vill att han eller hon ska komma ut nu.
Jag vill krama, pussa, snutta, lukta, klämma, känna och bara titta på vårat lilla underverk!

Jag vill se dig, jag vill lära känna dig..
Vem är du därinne, vem är det vi har bakat egentligen?
Kom igen nu mitt lilla hjärta, mamma är nyfiken.. Kom ut!