tableforone

Det tycks inte vilja sluta, det där snöandet.. Och nu har det till och med börjat lägga sig på marken.
Surt, faktiskt.. Trodde ju att våren va här nu.

Började glutta på en gammal film, en kärleksfilm.. såklart.
Blir lite fundersam när jag ser kärleksfilmer, för i dessa så tycks ju männen sällan ha svårt för sig att visa känslor.
De skriker, skrattar, gråter och kämpar för kvinnan de älskar.. Och så är det ju sällan (vågar jag säga aldrig..?) i verkliga livet.

Man bygger upp känslor inom sig..
Det blir ett enda virrvarr med, låt oss för enkelhetens skull säga, bubblor.
Bubblorna blir fler, större och tillslut kan även en bubbla spricka.
Det är olika känslo-bubblor, och jag har med tiden fått klart för mig att det enda som hjälper för mig att hålla bubblorna i schack, är att prata om vad det är som är fel.. Eller för all del, vad det är som är bra.

Är det egentligen så farligt som vi har fått för oss att prata om känslor?
Att visa känslor öppet?
Och varför är det så isånnafall..?

Det är ju gesterna som får oss att förstå vad personer tycker om en själv.
Det är ju med hjälp av gesterna som vi kan förstå vad vi tycker om en annan.

Det behöver inte vara några storslagna kärleksförklaringar, inte ens en kärleksförklaring egentligen..
Ibland kan ju faktiskt ett ynka sms, ett enkelt "hej, vad gör du?"-sms, rädda i stort sett en hel dag.
För att med det lilla smset, så har avsändaren visat att han/hon tänker på mottagaren..
Ibland är det de enda som behövs.
Guld värt, skulle jag vilja påstå.

Och det är inte så farligt.

Slutfunderat för nu, dags för matlagning.
Pusshejs!